Ny Blogg

Kära läsare, jag har inte slutat blogga men finns numera på wordpress. Välkommen att besöka mig där! Du hittar mig på: hedenvindsbilder.com

Hur mycket upprepar jag mig?

I skrivande stund har jag gjort 664 inlägg på denna blogg. Jag minns inte alltid vad jag skrivit tidigare och undrar ofta hur mycket jag egentligen upprepar mig. Förmodligen ganska ofta. Ibland har jag så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta. Andra gånger tar orden slut. Det har varit perioder när jag bara har publicerat en bild, helt utan text. Andra gånger har jag blottat mig totalt. Alla mina tankar och känslor. Ibland har jag nästan hänsynslöst noggrant och ingående beskrivit material och pigment, papperstyper och penslar. Allt efter behov och allt efter vem jag är där och då.  

Denna teckning är utförd i blyerts på akvarellpapper (HP, syrefritt och åldersbeständigt) som är 56x76 cm.

Som jag älskat min blogg!

2013 gjorde jag mitt första blogginlägg. Det var en annan blogg (men på samma bloggportal). Den bloggen handlade endast om att prova och jämföra olika konstmaterial. Varje blogginlägg tog dagar att göra. Jag testade minutiöst varje produkt. Två år senare började jag blogga om mina bilder. Det var mer lättsamt att blogga så. Jag gjorde helt enkelt ett inlägg när jag slutfört en målning eller en teckning. Ibland skrev jag lite, ibland inte alls. Med tiden utvecklades bloggen och blev allt mer personlig. Den har varit som min bästa vän, min förtrogna. Jag som en gång såg mig själv som en ytterst privat person med stor integritet kom att bli någon som öppet berättade om mina tankar, mina känslor och mitt liv.  

Men i två års tid har blogger strulat, och det verkar inte bli bättre. Jag kommer att fortsätta skriva här ett tag till men har nu även en annan blogg på Wordpress. https://hedenvindsbilder.com

och t ex kan jag inte länka (vilket är en av många problem med blogger)

Jag ser många fördelar med att använda wordpress, och jag är inte särskilt nostalgisk av mig så jag kommer att trivas där, men just nu känns det som att förlora en gammal vän.

Dagen efter konsttriangeln

Idag vaknade jag upp för första gången på länge i min säng. Jag har varit i Trosa, på Bomans hotell, och ställt ut på årets konsttriangel. Det var långa och intensiva dagar.  

Nu sitter jag med mitt morgonkaffe och planerar hur jag ska gå till väga med mitt första uppdrag.

Några bilder från årets konsttriangel. Den förändrades från dag till dag eftersom jag lät mina kunder ta med sig sina tavlor omgående.

Sista dagen kom min fd svärmor och mitt ex ex dotter Olivia och hängde med mig och Calle (som jag ställde ut med).

Överarbeta

Det klassiska konstnärsbegreppet ”att låta bli att överarbeta” är egentligen inte relevant i mina ögon. Många gånger känner jag tvärtom att om jag tvingar mig att lägga mer tid kommer resultatet att bli bättre. Men beträffande mina yupo målningar är begreppet mer än relevant. Av huvudsakligen två skäl. Dels för att inte vara för tydlig i motivet eftersom det är själva idéen; man ska tvingas titta en stund efter motivet. Och dels för att inte överarbeta själv färgen som kan förlora sina naturliga mönster och former.

Några reflektioner

Jag och Calle Isoz står som vanligt nere i hamnmagasinet under konsttriangeln. Vi är inne på dag fyra, och har fyra dagar kvar.  

Många påpekar att jag har bytt stil ett antal gånger under årens lopp. Och det har jag gjort, men samtidigt finns det många gemensamma nämnare. Det mest påtagliga är hur mina bilder nästan alltid föreställer människor. Redan som barn tecknade jag helst människor, och gärna i rörelse. Jag minns särskilt ballerinor och svärdsfäktare. Förutom att jag tycker att det är vackert så lockar även utmaningen. Kroppar i rörelse är svårt, särskilt när det är mer än en involverad.  

En annan sak jag tror är typiskt för mig är att jag är mer tecknare än målare. Och då menar jag att även när jag målar finns det spår av tecknandet, tror jag. Formen är mer central än färgen för min del.  

Sen finns det andra återkommande element. Vissa teman återkommer med jämna mellanrum. Mitt behov av att uttrycka erotik har alltid funnits. Monster och skräckromantik har också varit ett återkommande ämne.

Dessa två bilder gjorde jag för många år sedan

Och i år har jag gjort dessa bilder...lite olika och ändå lika?

Konsttriangeln på Bomans och min lycka

Imorgon öppnar konsttriangeln i Trosa. Jag ställer ut i hamnmagasinet på Bomans hotell, så som jag alltid gör. Min Amanda (som är som en dotter för mig) och jag planerade och hängde tavlor hela gårdagen. Vi avslutade hemma hos Amanda. Jag var klädd i långa strumpor, trosor och en tjock tröja eftersom jag hade fått fläckar på mina byxor. Medan de tvättades vispade jag en pannkakssmet, Amanda skar upp frukt och hennes sambo (men inte hennes pojkvän) bjöd på prosecco. Lite senare kom också vår vän Gabriella, som förövrigt stekte pannkakorna. Våra samtal växlade mellan vårt favoritämne: kärlek och sex men också idéer för kommande målningar. Det är makalöst vilket liv jag lever. Jag sitter där med tre nära vänner som alla är fulla av idéer och engagemang. Och alla ställer upp som modeller utan en tvekan. De har fått utstå en hel del för min skull. De har frusit, de har krupit, de har klätt av sig och klätt ut sig. Allt för att jag ska kunna måla av dem.